För 23 år sedan skaffade min syster hund, och sankt bernhardsvalpen Cingo äntrade huset. Han var STOR, slö och drägglade hela tiden... Men trots det väckte han något till liv inom mig - mitt slumrande hundintresse!

Visst hade vi haft hund tidigare, vår lilla dvärgpudel Sonette hade ju funnits under hela mitt liv - men hon fanns liksom bara där.

Tack vare Cingo öppnades dörren till hundvärlden - vad mycket kul man kunde ha med hundar! Det fanns ju lydnadskurser, utställningar, man kunde träna spår osv.

Från den dagen var mitt hundintresse fullt aktiverat!

Grannens knepiga boxer och jag gick åtskilliga promenader tillsammans och 'smygtränade' små lydnadsmoment och "att stå och springa runt och fram och tillbaka" -för det gjorde man ju på hundutställning...

Men, jag ville ha en egen hund, och efter att ha studerat 'All Världens Hundar' sida upp och sida ner, gång efter gång, föll jag alltid tillbaka till bokens nr 169 - clumber spaniel.

Ett år senare låg "Grynet" och snarkade bredvid min säng - MIN clumber spaniel!

Jag glömmer aldrig känslan när jag vaknade tidigt, tidigt på morgonen och tog ut min hett efterlängtade valp på en liten kisspromenad - för första gången. Den känslan överträffar allt! Jag var nog världens lyckligaste 11-åring!!!

Sedan dess har ett antal hundpersonligheter passerat genom mitt liv, och alla har de påverkat och lärt mig mycket. Med mina hundar av olika raser och ursprung har jag nosat på lite av varje - lydnad, spår, jakt, viltspår och lite drag, även om det alltid har varit utställningar som varit min stora passion inom vår sport.

Och det starten till trots...

Jag glömmer aldrig den första utställningen... Drypande av svett och hela kroppen skakade när domaren kom fram till mig, klappade mig på axeln och sa "det där var väl inte så farligt, lilla du" - och sen gav han mig certet ...

Utställningar är skönhet och show - det där lilla extra som får adrenalinet att flöda! 

 

Ändå är det naturligtvis det dagliga umgänget med hundarna som betyder mest, och det tror jag de flesta hundmänniskor instämmer i - hur framgångsrika de än är inom sitt gebit.

Kamratskapen och gemenskapen, den hisnande känsla man får tillsammans med hunden när allt fungerar och man är i symbios - det är nog den främsta drivkraften!

 

Som en naturlig förlängning av mitt så gott som livslånga hundintresse har jag alltid haft uppfödning som mål. (Redan som 12-åring skrev jag namnlistor till kullar i bokstavsordning, från A-Ö...) Kennelnamn inregistrerades för många år sedan, men först nu har jag de praktiska förutsättningarna, ett större kynologiskt kunnande och bredare erfarenhet för att kunna inleda och utveckla min uppfödargärning.

 

Kunskap kan man aldrig få för mycket av. Mycket har jag lärt mig genom det praktiska arbetet med hundar av olika raser - inte bara mina egna, utan också genom att visa andra människors hundar på utställning och genom andra kontakter med skilda raser. Idag finner jag stort nöje i att förkovra mig i avelns olika dimensioner på de sätt som möjliggöres. Där kan man även lära mycket genom att studera andra djurslag, och själv har jag valt att ägna mig åt kaniner. Generationerna går snabbt och man ser resultat snabbt - både positivt och negativt.

 

Inom hundvärlden har jag naturligtvis även träffat och lärt känna många härliga individualister, människor som också påverkat mig och lärt mig mängder.

Ett stort och varmt TACK till alla er som "pushat" mig och hjälpt mig på vägen!

 

HUNDAR FÖRMEDLAR LIVSKVALITET PÅ MÅNGA SÄTT - HELT ENKELT!

 

Marianne Komstadius  (2003)